Vilket är värst?

Både inatt och igår natt drömde jag mardrömmar. När jag vaknade var jag alldeles uppjagad, stressad och illa till mods. Det läskiga i det här är att jag drömmer min verklighet! Vanliga vardagshändelser som bara går ett snäpp längre, ett steg till och det som plötsligt var normalt, vänds till mardröm och katastrof.

Ofta säger jag (i verkligheten) att jag önskar att jag vaknar upp en morgon och det visar sig att allt det här bara var en hemsk vidrig dröm och att allt egentligen är bra. Alla lever och är friska och alla är lyckliga. Det blir väldigt märkligt då när livets händelser verkligen blir till en mardröm och det utspelar sig natt efter natt.

Jag har haft mycket problem med mitt blodtryck, jag ska gå in på sjukdomsbiten i ett annat inlägg, men mitt övre blodtryck får inte överstiga 120. Det innebär stor fara för mig om det höjs. Vid 135 ska jag ta en akutmedicin som jag har med mig och om det inte går ner är det akuten som gäller. Trycket går upp och ner och för cirka två veckor sedan blev jag inlagd igen, på kardiologen den här gången, för att mitt blodtryck var 80/55. Jag var ganska dimmig då, men kände mig inte speciellt dålig. Risken med ett högt tryck är att mina ådror kan gå sönder och om det sker i hjärnan eller i de stora kroppspulsådrorna, kan det vara ganska så livsfarligt.

Inatt drömde jag då att jag mätte mitt tryck – som jag gör dagligen – och det var extremt lågt: 50/17… Sedan gjorde jag precis som jag gjorde för två veckor sedan när trycket var lågt, jag ringde till Vårdcentralen och pratade med distriktssköterskan L. Nu skiljde sig drömmen från verkligheten och det blev stor dramatik. Sköterskan L försökte prata lugnande med mig, samtidigt som jag hörde hur hon knappade med något. Hon sa åt mig att jag skulle ta det lugnt och att hon skulle fixa hjälp. Samtidigt hör jag hur L säger till någon: ”Det är lugnt, jag har henne i telefonen, hon är kontaktbar. Bara skynda er!” Jag hör hur det klickar till som när man byter vem som pratar i en komradio och en man svarar: ”Bra! Vi är på väg”, och när mannen pratar hör jag sirener i bakgrunden och förstår att han kör en ambulans med blåljus och sirener för att komma och hämta mig.
Samtidigt står en av hemtjänstens personal i dörröppningen. Hon har precis kommit och hon viftar avvärjande med handen och säger åt mig att lägga på luren. ”Det är inget farligt tryck! Strunta i det, det blir snart bra igen.” Nu vet jag inte vad jag ska göra… En tycker att det är jätteallvarligt och en tycker att det är inget att oroa sig för. Själv tänker jag att det var ju ett väldigt ståhej. Undrar om mätapparaten har fått spel, jag kanske ska mäta om igen… Nu hör jag sirenerna utanför och jag förstår att ambulansen är på ingång och jag tycker att hela alltet bara är pinsamt!

Nu vaknar jag ur drömmen – ont i huvudet, jättevarm, med hjärtklappning och allmänt stressad. Jag går upp på toa, trycker en kopp kaffe och tar koppen med mig tillbaka in i sängen och sätter mig och kelar lite med min katt. Jag känner mig fortfarande stressad, men det börjar lugna sig. Nu tar jag fram blodtrycksmaskinen och mäter… 152/108! HJÄLP! Skyhögt över vad det ska vara… Vad gör jag nu? Ska jag ta en snabbverkande tablett eller? Jag har ju fortfarande inte hunnit ta morgonens medicin så de kanske hjälper om jag tar dem. Eller ska jag kontakta akuten?

Jag tar mina vanliga tabletter och börjar spela på min telefon. Allt för att varva ner mig eftersom jag nu även är rädd, orolig och rastlös. Det här med att vara min egen doktor tycker jag är hemskt! När de olika läkarna på Vårdcentralen inte vill ta i mina ärenden för att de tycker att jag har för komplex sjukdomsbild… Hur ska då JAG kunna ta hand om alla beslut själv?

Efter en timme tar jag om trycket som nu är nere i 134/104. ETT plopp under ta-mer-medicin-gränsen. Jag fortsätter att försöka slappna av, men oron gnager febrilt… Jag HAR ju väldigt ont i huvudet… och har jag inte lite konstigt ont i magen med? Hypokondrin flödar nu fritt och det känns bara jäkligare och jäkligare…

Nu då med facit i hand… En händelse var så kallad ”mardröm” – men jag var inte orolig alls då utan det blev jag först när jag vaknade. Nästa händelse var verklighet – och där mådde jag skit! Vad säger det om min tillvaro? Jag mår bättre i mina mardrömmar än när jag vaknar ur dem? Verkligheten är värre än mardrömmarna? Jag vet inte… Oavsett vilket så är det inget kul!