Vem är jag nu då?

Naturligtvis vet jag vem jag är! Nyss hemkommen efter 10 dagar på sjukhuset har jag flera gånger om dagen rabblat upp både namn och personnummer, så de juridiska bitarna är jag helt på det klara med, men under det… Vem är jag då?

Förr var jag alltid säker på vem jag var. Jag har alltid skojat om att jag kan ha världens största visitkort med massor av titlar som jag är… Är??? Med en liten eftertanke, är jag verkligen inte alls någon av de titlarna… De titlarna är bevis på kunskaper eller förmågor som jag lärt mig eller skaffat mig genom årens lopp. Men det ÄR ju inte jag… snarare är det en liten guidad karta över några av mina kunskapsfack som jag samlat på mig i hjärnans olika lediga utrymmen.

Anledningen till att jag började fundera på vem jag egentligen är, är inte alls någon djup fundering på det äkta och det innersta, utan helt enkelt att jag gick bet i mitt försök att beskriva mig själv.

För lite mer än ett år sedan fick jag plötsligt för mig att jag kanske skulle se mig om efter en partner. Varför vet jag egentligen inte, för jag trivdes väldigt bra med mig själv, mina barn och djur och livet som vi hade då. Men sagt och gjort så loggade jag in mig på en dejtingsajt på nätet, skickade upp lite foton, beskrev mig, kryssade i ett gäng frågor och vips var jag där – ännu en i mängden av ensamma sökare.

Jag fick några svar då och då, men mitt engagemang var inte riktigt där och jag var verkligen inte aktiv. Efter ett gäng månader fick jag ett erbjudande om att bli ett-snäpp-bättre-medlem och jag hoppade på det och började betala en mindre summa pengar varje månad.

Naturligtvis skickade de räkningarna via e-post, med en helkonstig kort sista-betalningsdatum, så jag missade den ofta och fick en massa påminnelseavgifter osv. Sen hände då allt det kaotiska som jag ska berätta om senare och nu ett år senare började jag bli riktigt trött på det här knepiga räkningsförfarandet som de verkade sätta i system för att det skulle missas och ge en mängd tilläggskostnader. Jag gick in på min profil och tittade och då slog det mig att den personen som jag beskrivit där, den finns ju inte längre… Det som är jag nu, är verkligen långt ifrån det jag var då…

Sagt och gjort, så började jag ändra i min profil. Jag raderade texten och skulle skriva dit en ny presentation och då blir det tvärstopp! Jag som älskar att skriva och har lätt för att uttrycka mig, sitter plötsligt där och är HELT tom. Problemet ligger inte i själva skrivandet utan mer i ett gigantiskt ovetande… Vem ÄR jag? Vad ÄR mina intressen? Vad VILL jag få ut av livet?

Här börjar nu tankarna krocka med varandra. Teoretiskt sett är jag ju fortfarande samma person… Inuti är jag samma – lite mer erfarenhet än året innan, men i stora drag samma. Men den fysiska kroppen och förmågan har ju verkligen förändrats – och då inte till det bättre! Innan hade jag bland annat skrivit:
Älskar djur och natur!
Gillar långa skogspromenader.
Reser gärna utomlands.
Äventyrlig, spontan och alltid glad.

Vad skulle jag då skriva nu? Det ska ju vara lite positivt och ”säljande” med.. Älskar djur och natur! Det gör jag ju fortfarande. Jag älskar mina katter och min hund. Jag älskar lukten av skog och jag önskar mig verkligen en egen Rottweiler… Jag bara ÄLSKAR den rasen… Men när jag då ska hålla mig till verkligheten, kan jag inte längre promenera med hunden. Jag är helt beroende av att barnen sköter det, annars kan vi inte ha hund. Det finns inte en chans på världskartan att jag skulle kunna skaffa mig en Rottweiler. De är alldeles för starka för att barnen ska kunna hantera den själv utomhus och de kräver mycket dressyr och engagemang för att bli snälla och fina familjehundar. Jag har inga av de förmågorna kvar längre. Skogspromenader då? Jo jag skulle nog kunna gå en kort promenad, OM jag har någon att hålla i, OM det är någon som kan hålla mig uppe när blodtrycket droppar och OM vi kan gå sakta och pausa var tionde meter ungefär så jag hinner hämta andan. Hur kul låter det? Som en skröplig gammal tant på 155 år ungefär… Säkert jätteattraktivt på en dejtingsajt…

Reser gärna utomlands? Jag önskar inget hellre! Jag har massor av länder jag vill besöka och utforska, men det är samma sak här. Hur sjutton skulle det gå till i det tillståndet jag är? Jag måste ju typ ha någon med mig HELA tiden som gör typ ALLT? Inte heller det känns speciellt attraktivt.

Äventyrlig, spontan och alltid glad… Inuti är jag det säkert någonstans, men det har effektivt tryckts bort av all rädsla, oro och kallt konstaterande av alla hemska tunga fakta och händelser. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag alltid kunde vara glad! Men ska jag vara riktigt ärlig stämmer det nog bättre att säga: Alltid ledsen… Alltid rädd… Alltid orolig…

Skulle jag skriva de här egenskaperna i min profil och sen då – som experterna rekommenderar – säga det med en underton av skratt och humor, vad blir det då?
Lyteskomik???

Nej jag ska faktiskt lägga ner en väldig massa energi på att försöka hitta mig själv nu igen. Att kunna sätta ord på mig och känna att jag faktiskt känner mig själv, att jag har ett värde och att jag faktiskt duger, precis som jag är. Vi har en helt fantastisk diakon här i församlingen som jag kom i kontakt med efter att kuratorn på vårdcentralen tipsade mig och hon har lovat att hjälpa mig att hitta mig själv.

Vi har hunnit träffas en gång och pratat om det och jag har kommit en bit in på starten i alla fall! När man träffar någon för första gången, sträcker man ofta fram handen och hälsar. Man säger sitt namn och nästa artighetsfras brukar vara: Vad sysslar du med? Eller något liknande som relaterar till ens arbetssituation. Jag har de senaste 30 åren varit egen företagare, med flera anställda och med många järn i elden. Vad sysslar jag då med nu? Ingenting? Sjukskriven? Försöker hålla mig levande?

Företagare är jag i alla fall inte… Sista året innan jag flyttade ner till Skåne, påbörjade jag en utbildning som skulle bli vändningen i min tillvaro. Jag började studera till teckenspråkstolk! Jag har alltid älskat språk generellt, men just teckenspråket har alltid fascinerat mig. Tanken på att utbilda mig till det och sedan kunna arbeta med det var överväldigande! Jag tyckte det var så roligt och jag slet och pluggade febrilt i ett år tills jag blev sjuk.

Nu fungerar inte kroppen som den ska längre. Armarna fixar inte att teckenspråka och hjärnan är inte längre så snabb på att plocka fram information som finns lagrad, vilket gör att det blev omöjligt att fortsätta. Det var också den stora anledningen till att vi flyttade just hit. Skolan som jag skulle läsa vidare på i tre år till, ligger precis här i närheten och där skulle jag fortsätta tills jag blev färdig tolk.

Redan här stannade jag i min presentation av mig själv… Men sen kom vi på ett bra alternativ! Jag är heltidsmamma! DET lät ju jättebra och jag är ju faktiskt det med så det är helt sant! De minsta barnen är nu tonåringar och det gäller att passa på nu innan de växer upp och försvinner till sina egna vuxenliv. Så heltidsmamma, där hittade jag det!

Jiho! Men vad blir då följdfrågan? Folk är ju oftast lite FÖR nyfikna enligt mitt tycke i alla fall. Hur försörjer du dig då? Här blir ju svårare att svara… Bidrag låter ju inte så kul, inte sjukpenning heller… Men sen egentligen… Har folk verkligen med det att göra??? Nej det tycker inte jag i alla fall… Så jag bestämde helt enkelt att jag skarvar lite och säger att jag lever upp mina sparade tillgångar. Vilket ju faktiskt är lite sant eftersom jag ibland har lite över från förra månaden som jag spenderar den här månaden:-)

Sen har jag inte kommit längre i jakten på mig själv:-) Men jag lovar att återkomma här berätta vem jag är, efterhand som jag hittar mig:-)