Mardrömmen… del 5 Omstarten!

Jag var hemma! HEMMA!!! Det var nästan ofattbart! Jag kunde laga kaffe när jag ville, ta en macka när jag kände för det… men… Jag var plötsligt även tvungen till att fixa min egen mat. Att börja tänka själv, själv ta ansvar för allt och inget… Hmmm. Det här blev en omställning!

I sjuttiosju dagar hade folk sagt åt mig vad jag skulle göra: Sov nu, nu ska vi stiga upp, dags att äta, här är dina mediciner, lyft höger hand, här är nya kläder, ska jag bädda din säng och det ultimata: har magen skött sig idag? Plötsligt skulle jag själv hålla reda på allt. Alla tabletterna, alla olika tidpunkter, den planerade sjukgymnastiken, äta… Allt kändes bara för mycket! Hur skulle jag fixa det här? Listdags! Tablettlista, matlista, handlingslista, att-göra-lista, ringa-till-lista osv osv. Det blev nästan läge för en list-lista:-)

Jag hade ju knappt hunnit flytta in och boa in mig och nu hade olika personer bott här i omgångar. Alla som ställt upp och bott hos barnen och hjälpt till och fixat. Det var lite ovant och jag hittade inte riktigt bland saker och ting, men det blev snabbt ordning igen.

De första dagarna hemma var fulla av besök. Sjukgymnaster, arbetsterapeuter mm. Jag skulle prova ut hjälpmedel och få vissa saker monterade och installerade. Sedan skulle jag även få hjälp av hemtjänsten. Tre gånger om dagen! Sju dagar i veckan! Plus alla extrainsatser. Hur skulle det här bli? I flera månader hade världen snurrat kring bara mig och mina behov. Nu skulle jag plötsligt synkas med omvärlden. Be om hjälp med allt jag inte fixade och sist men inte minst synka ihop familjen igen och barnens behov i allt detta som varit och fortfarande pågick.

Det var verkligen överväldigande! Samtidigt som jag var så oändligt lycklig för att jag överlevt, för att jag kunde gå – skröpligt, men i alla fall – och för att hjärnan fungerade, lycklig över att få vara mamma igen men samtidigt rädd… så oändligt bottenlöst rädd… och det kunde jag inte prata om… Hur hanterar man livet nu då? När man vill dansa runt och omfamna allt och alla, och samtidigt vill man sitta i ett hörn, under en filt och bara andas, tyst, tyst, så att ingen hemskhet kan hitta en och uppsluka en… I allt det här fanns det också ett till alternativ… En ilska, ett gigantiskt svek som gled mot ledsamhet och sakta svängde tillbaka till skräck…

Varför?

Hur kunde detta hända?

För mindre än ett år sedan satt jag i Östergötland och kramade handen som opererat min hjärna då. Jag tackade han så innerligt. Han förklarade för mig att nu var jag som nybyggd och jag skulle klara mig i minst 5 år till utan kontroll. Ett aneurysm växer fram sakta! Om fem år kollar vi igen och ser hur läget är då. Jag köpte inte hans teori! Jag vågar inte vänta så länge! Jag vill helst kollas varje år, men om det är så bra som du säger, kan jag sträcka mig till vart annat år i alla fall… Han skrattade åt min oro… Det var ju faktiskt han som var läkaren… Men han skulle prata med sina kollegor och återkomma till mig med besked. Någon månad senare fick jag ett brev där de skriver att de kan kontrollera mig om två år eftersom det var viktigt för mig och jag inte skulle behöva gå och oroa mig i onödan…

Nu får vi här plocka in några av mina tidigare erfarenheter av liknande situationer. För några år sedan låg ju min lillebror på sjukhuset för han hade en sådan fruktansvärd huvudvärk. De scannade honom, kollade och konstaterade att han var frisk. Det måste vara ett migränanfall. De skickade hem honom men han hann aldrig ut från sitt eget sjukrum. På toaletten innan han skulle åka hem, trillade han ihop med en massiv hjärnblödning som gjorde honom nästan förlamad i halva kroppen mm.

Min mamma var med på sjukhuset i storstaden. Hon mådde jättedåligt, var borta och hade jättehuvudvärk och kräktes. Samma procedur här. De röntgade, hittade inget och skickade hem henne igen. Tre timmar senare dog hon i ambulansen på väg tillbaka till sjukhuset med en massiv hjärnblödning som stoppade hennes liv direkt.

Och nu sitter jag här… Äldst i släkten… Fick en massiv hjärnblödning ett år efter en 100% friskförklaring och femårsgaranti. Vem ska jag lita på nu? Hur ska jag kunna lita på någon? Men det värsta: Hur ska jag våga leva??? Jag MÅSTE ju… Jag har fått en chans som många inte får, jag måste ta vara på den… Men var gör jag av den skriande rädslan som äter upp mig inifrån?

Jag hade inga svar! Jag hade bett om kuratorshjälp. Jag bad om KBT. Läkarna skickade remisser om det och likaså om blodtryckskontroll, men inget hände… Inget alls…

När jag låg på sjukhuset, fick jag prata med olika kuratorer. Jag fick till och med prata med några olika sjukhuspräster. Det var ganska unga killar och jag är fortfarande orolig för att jag gav dem men för livet när jag storgråtandes fullständigt bubblade ut all min ilska och min rädsla, mitt hopp och min förtvivlan. Men de kom tillbaka varje vecka och faktiskt var det just de som fick mig att vända på det allra svartaste tankarna till att jag i alla fall började ifrågasätta dem och på så sätt bearbeta tankarna och påbörja min läkning.

Det hade varit kul att få träffa dem igen nu ett år senare och tacka dem för det som de gav mig. Jag tror nog inte riktigt att de hann förstå hur mycket våra samtal hjälpte mig framåt.Det är egentligen en riktigt häftig upplevelse. När jag förklarar hur jag känner, min råilska, hur sviken jag känner mig och hur orättvist allting varit. I det sitter vi båda tysta en stund, liksom smälter de hårda känslorna och sedan kom då prästen med sin förlösande fråga: Men om det inte är så då? Om det är så att det här egentligen var något bra… Att som i sagan om Törnrosa kunde den sista goda Gudmodern inte upphäva den onda fens elaka förutsägelse om Törnrosas död. Däremot kunde hon omvandla den till att hon skulle sova i 1000 år och sedan vakna av en kyss. Det var kanske så?

Nu blev detta en starkt förkortad version av helheten, men just den här biten gav mig så mycket. Först startade den mina tankebanor. Ja… Tänk om det är så… Om det nu är så… Då ÄR det ju gott i alla fall… Då HAR jag inte blivit sviken, utan istället räddad? Det finns kanske någon som tar hand om mig ändå?

Jag är inte och har aldrig varit speciellt Guds-troende… Jag har min egen variant där jag tror på något, kärleken, den goda kraften… Men jag har heller inte varit speciellt anti mot begreppet som helhet. Det finns MASSOR som jag är totalt anti emot både i Bibeln och i Prästerskapet med sina föråldrade och förlegade rättigheter och åsiktsrättigheter som till och med strider mot Sveriges lagar, men då är vi mer på personerna som drivit frågan. På maktsugna människor som missbrukat sin ställning och sin roll. Men i krislägen, när det verkligen gäller, då är det Gud jag ber till, till änglarna och till alltet.

Nu när jag sitter här och skriver får jag plötsligt en sådan där underbar uppenbarelse… De där fantastiska tankarna som hoppar in i skallen ibland och vänder upp och ner på hela tillvaron. Jag älskar dessa hintar från Kosmos som jag brukar kalla dem. De tvingar mig att ifrågasätta, att känna och att slutligen ta ställning och växa i själen.

Sen min mamma dog har jag alltid känt mig mer eller mindre lost in space. Den där villkorslösa kärleken som hon gav mig, den har jag så svårt att vara utan. Den var så viktig för mig. Det var min trygghet. Det var den som gjorde att jag vågade flyga högre och högre, för jag visste att den alltid fanns där.

Senare har jag försökt hitta kärlek i relationer. Men allt jag hittat är olika grader av villkorad kärlek. Jag älskar dig OM… Jag älskar dig, om du INTE…. och vad är den värd? Ett felaktigt ord, en konstig händelse, kanske något helt utanför min egen kontroll och så är kärleken borta… Jahapp… Så var det med den… Jag kan faktiskt inte förstå de personer som ena dagen älskar en hämningslöst och totalt, för att några dagar senare dra vidare och plötsligt inte älska en alls. Hur fungerar sådana människor? Ljuger de? Och i så fall för vem ljuger de? För sig själv? Eller för sin partner?

Om man nu tror på till exempel Gud, så hör man ju i alla fall i kyrkan om just den villkorslösa kärleken. Kan det vara så? Kan man känna den tryggheten i tron? Det är nästan så jag skulle kunna vilja säga att jag är religiös, bara för att få prova och uppleva den där villkorslösa kärleken igen. Kan det verkligen vara så?

Nu tog det här inlägget en väldigt tvär vändning och mina tankar jobbar nu på för fullt med ett ämne som jag aldrig skulle kunna tro att jag skulle fundera om. Med tanke på att jag pratat med församlingens diakon idag och hon gav mig – förutom en timmes underbar diskussion – två riktigt glädjande tips som jag blev riktigt glad över, och att mina två finaste vackra flickor ska konfirmeras på lördag så har vi mycket kyrkligt, andligt och Gudigt framför oss den närmsta veckan. Det blir ju ett perfekt tillfälle att känna efter… Kan det vara så? Kan det kännas så? Tänk om…

Wow… Det här ska bli spännande och se vart denna tankebana hamnar