Mardrömmen… del 4 Katastrofläget!

Det kändes lite konstigt att bli inlagd på sjukhuset. Det kändes helt fantastiskt att jag redan träffat tre läkare som alla tog mig på allvar. Inte en enda som sa att jag hade influensa:-) De skulle gå till botten med vad som orsakade värken och att vissa muskler inte alls fungerade.

Jag tog MASSOR av prover. Jag åkte fram och tillbaka mellan de stora sjukhusen i Skåne och de stack nålar i musklerna, skickade ström genom dem, tömde mig på ännu mer blod, testade mig på flera olika övningar och jag gjorde andningsövningar och tester som jag inte ens visste fanns. De kunde utesluta den ena nerv eller muskelsjukdomen efter den andra och listan på vilka sjukdomar jag INTE hade blev längre och längre.

Läkarna var förbryllade och jag började må sämre och sämre. Som ett sista test skulle de göra ett ryggmärgsprov för att utesluta något ytterligare alternativ. Sagt och gjort, de tog testet och sen startade det! Jag fick en enorm huvudvärk. De sa att det var normalt att man fick det efter ett ryggmärgsprov och om jag bara la mig ner i sängen så skulle det släppa. Nu kunde jag ju inte lägga mig ner för då slutade andningen att fungera och jag var fast i ett moment 22. Skulle jag dö av huvudvärk eller av syrebrist? Jag låg på ett fyrabäddsrum och i rummet hade vi en dement farbror som hela tiden låg och skrek och kallade på hjälp för en eller annan sak. Jag kunde inte vara där med min jättehuvudvärk utan jag satt så långt borta från rummet i korridoren som jag kunde för att slippa höra på skrikandet. Jag vet att jag ringde till min svägerska och bad henne komma och hjälpa mig. Jag sa att jag blev sämre och sämre ju mer de höll på med mig på sjukhuset och när hon kom blev hon chockad över hur jag såg ut. Helt grå i ansiktet och knappt vid medvetande. Jag krävde att få träffa en doktor och efter några timmar kom det upp en doktor. Hon gick inte ens fram och pratade med mig utan hon tittade i min journal, tittade på mig på fem meters avstånd och ordinerade mig att få Stesolid (starkt lugnande) rakt in i blodet så jag skulle sluta vara rädd och somna.

Jag kommer ihåg den manliga sköterskan som kom och sprutade i medicinen. Jag kommer ihåg känslan av att komma in i sängen, att flyta bort och bara äntligen slippa den fasansfulla huvudvärken. Det var det sista jag minns.

Efter det har jag en dagbok som sjukhuspersonalen skrivit åt mig, jag har lösa fragment av konstiga händelser, hallucinationer och det som släkten sedan berättat. Men i min minnesbank saknas det omkring tre veckor – tre veckor som enligt min hjärna inte har funnits – men där jag ändå varit i någon form av vaket tillstånd mellan varven och interagerat med folk på olika konstiga sätt.

Senare på natten kom en sköterska in för att titta till mig och då upptäckte hon att jag andades väldigt dåligt, för att sedan plötsligt bara sluta att andas. Det blev fullt pådrag och efter larm, blixtinsatser, snabbscanning av hela kroppen, låg jag medvetslös i en ambulans med blåljus och tjutande sirener på väg till det stora sjukhuset för att räddas från en massiv hjärnblödning.

Enligt dagboken var jag vaken till och från och jag var oerhört rädd. När jag kom till sjukhuset åkte jag direkt på operation och de gick upp med kameror och instrument i en åder i ljumsken för att operera och laga mig i hjärnan. De opererade tydligen i många timmar och sedan var de ändå inte nöjda med resultatet. Jag låg kvar på Neurointensiven och plötsligt blev jag sämre och det blödde i hjärnan igen.

Denna gången hade de inget val utan nu rakade de av några dreads (hmmm…), sågade upp huvudet och gick in och stängde av hela kärlsystemet i det trasiga området med två klämmor. Sedan lappade de ihop mig igen och jag kunde äntligen börja läka.

Här har jag lite spridda minnen. Jag kommer ihåg att jag såg dubbelt. Inte sådär att det var olika konturer utan RIKTIGT dubbelt. Alla människor var i två upplagor och det var ganska roligt i början. Fast det blev oerhört jobbigt när det blev fler personer och jag skulle försöka hålla reda på vilken som var den riktiga och vilken som var dubbletten:-) Flera gånger hällde jag saft direkt på bordet för jag hällde i fel glas:-)

Jag hade väldigt svårt för att gå och styra kroppen och efter ett tag åkte jag tillbaka till hemsjukhuset för att fortsätta läka där. Dagarna på sjukhuset blev bara fler och fler. Jag kämpade och kämpade. Barnen och familjen kämpade där hemma för att få ihop allt det praktiska och sedan flyttades jag vidare till ännu ett annat sjukhus för rehabbehandling.

Sjuttiosju dagar efter inläggningen fick jag så äntligen komma hem. Men i vilket skick då? Vi hade haft vårdplanering med arbetsterapeut, sjukgymnast, läkare och kommunens biståndshandläggare. Alla var SÅ vänliga och tillmötesgående! Klart du ska få ALL hjälp du behöver. Och jag trodde på dem. Det kanske skulle kunna gå att fortsatta livet härifrån med… Vingklippt på alla håll och kanter, men vid liv och med det mesta av hjärnan intakt! Jag längtade makalöst efter barnen, efter hunden, katterna, min egen säng och friheten att få göra vad jag ville!