Mardrömmen… del 3 Flytten söderut

Det var nu precis i början av februari och de sista halvåret hade varit turbulent. Jag höll på att sälja mitt jättehus som jag en gång älskade så innerligt. Jag hade tackat nej till att ta in nya hyresgäster för att underlätta vid försäljningen och nu var ekonomin i botten. Allt som hade kunnat strula – gjorde så.

Jag fick arga brev från både CSN och från Försäkringskassan. Tydligen hade jag missat något där i skarven och alla var arga på mig och ville ha tillbaka pengar. Jag skulle fylla i en massa papper och gissa på mina inkomster och där gick något snett. Skatteverket jagade mig eftersom de ansåg att jag skulle betala in hela skatteskulden som de hade skapat med skönstaxeringar på aktiebolaget som jag begärde i konkurs flera år tidigare. De lämnade det vidare till Kronofogden och hur jag än försökte, kom jag aldrig på rätt med något. Jag anlitade två olika advokater, vid två olika tillfällen och båda begärde hutlösa pengar. Ingen av dem kunde hjälpa mig att komma någon vart utan det var inte förrän jag själv överklagade hela alltet till Förvaltningsrätten i Jönköping och fick köra ner dit och berätta min syn på saken. Då plötsligt kunde man göra något och det tidigare hutlösa skulden på 800 000 var nu nere i 300 000:- Ha! Jag lyckades bättre än två dyra väletablerade advokater!

Men vad hjälpte det? Jag hade knappt råd till huslånen och 300 000:- var minst lika omöjligt som 800 000:- Plötsligt kommer det då en köpare till huset! Efter flera års jobbande. Sen visade det sig att det bara var profitsökare, men de köpte huset. De insåg min akuta situation och prutade helt utan skam ner det så det var skamligt! Jag fick i alla fall sålt huset och pengarna räckte inte ens till huslånen. De skulle ta över huset den 1 april och nu var det dags för mig och barnen att bestämma vart vi skulle flytta.

Jag studerade ju till teckenspråkstolk och jag var på mitt första år som då pluggades på distans. Norröver behövde jag sedan studera vidare i två år till på folkhögskolan. Det var en spännande tanke att flytta till Norrland och i alla snömassor for jag runt och kollade olika ställen att köpa eller hyra. Dock var det ingenting som var sådär wow…

Ett annat alternativ var att flytta till Skåne. Barnen och jag hade pratat om det i flera år och vi var alla överens om att vi ville flytta dit, närmare släkten på min sida, som vi inte träffade så ofta på grund av avståndet. I Skåne fanns det också en utbildning till teckenspråkstolk, men den var ett år längre. Vi pratade fram och tillbaka och jag letade febrilt efter någonstans att bo, och det började mer och mer luta mot Skåne.

Nu var vi då inne i februari och det började dra ihop sig… Huset jag hade var på tre våningar och 1100 kvm. Plus en källare full med saker och en hel butik som var full med varor.

I detta blir jag då sjuk… Jag pratade med vårdcentralen och de sa: Influensan! Bara ta det lugnt, drick mycket, ta Alvedon och vila. Jag gjorde så och dagarna gick. Jag hade runt 40 graders feber och mådde jättedåligt. Barnen fick fixa mat. Barnens pappas nya fru kom och hjälpte mig med maten och allting var kaos. Doktorerna hävdade fortfarande att det var influensa och tjatade om sina Alvedon. Jag fick mer och mer ont överallt och efter fyra veckor med 40 graders feber fick jag plötsligt så ont i både armar och ben att jag inte kunde lyfta upp mina armar alls. Jag kunde inte heller andas så fort jag lade mig ner så jag fick sitta upp och sova med en massa kuddar bakom mig.

Ännu en gång kontaktar jag sjukvården och nu blev det liv i luckan! Kan du inte röra dina armar? Vi skickar en ambulans! Det kan vara stroke. Nu blev jag dessutom rädd!! Men, ambulansen kom och tog mig till stadens sjukhus. Nu hade de fått svar på något tidigare prov och jag hade tydligen en mykoplasmalunginflammation. Jag hade ingen stroke utan jag fick penicillin tillsammans med fler värktabletter och fick sedan ta en taxi hem igen. Efter en veckas penicillinkur försvann så äntligen febern. Allt det andra stannade kvar.

Jag kände mig lite tveksam till både influensa- och lunginflammationsdiagnosen eftersom jag inte hade någon som helst hosta och värken i kroppen blev bara värre och värre trots all medicin.

Men nu med febern nere kunde jag i alla fall tänka! Jag skulle nu vara ute ur huset om någon månad och jag visste inte vart vi skulle flytta och jag hade inte påbörjat något alls. Kan ni tänka er paniken??? Det var INTE lätt att somna på kvällarna!!!

SEN! Nu ljusnade det äntligen!!! JIHOOOO! Jag hittade en helt fantastisk lägenhet i Skåne, Jag kollade med skolan och jo jag kunde flytta över och fortsätta där. Vi kastade oss i bilen och körde 50 mil söderut för att titta på lägenheten och besöka den skola som barnen då skulle börja på. Skolan var HELT fantastiskt! Det var en drömskola! Barnen bara MÅSTE få börja där… Vi åkte och tittade på lägenheten och det var likadant! HELT underbar! PRECIS vad vi behövde och önskade oss! Äntligen hade det vänt – trodde jag och vi körde upp för att packa, packa och flytta.

Jag skrev kontrakt på lägenheten och inhandlade ofantliga mängder med flyttkartonger. Sen då??? Vad gör jag nu? Benen fungerade knappt, andningen var skruttig och armarna värkte bara jag bar en liter mjölk! Det är nu verkliga vänner träder fram! Min son och hans flickvän och barnens pappa och hans fru, de fixade ALLT! Barnen hjälpte också till och jag gjorde det jag kunde. Massor åkte iväg till loppis och efter många helgalna, katastrofala i sig, turer så var vi äntligen i den nya lägenheten.

Jag mådde ju inte precis bättre! Jag var helkass! Mina hjälpande änglar följde med ner och hjälpte till att få allt på plats. Tavlor, möbler, gardiner osv. osv. Nu kunde ju även släktingarna komma så flera stycken därifrån kom och hjälpte till i flera dagar. Jag kände mig så oändligt glad, älskad och tacksam! Hur är det möjligt att alla dessa fina människor så helhjärtat ställer upp och sliter som djur med vår flytt – bara för att vara snälla!!!

Sakta men säkert kom vi på plats. Barnen började skolan. Jag fyllde år – eller levlade upp som vi säger – och allting verkade se ljust ut om jag nu bara kunde börja må bra. Det var superkul att ha ett upplevlingsparty med MIN släkt här! Det var mååååånga år sedan det hände sist! Jag var i ett lyckorus, men orken började ta helt slut och jag uppsökte Vårdcentralen här i området. Jag KAN inte fortsätta att ha så ont och må så dåligt.

Doktorn tog en massa prover och ville att jag skulle åka direkt in på sjukhuset. Lite nervös över hennes oro, åkte jag vidare till sjukhuset och doktorn där ville absolut lägga in mig på Neurologen. Jag hade ju ingen som kunde se till barnen så jag fick åka hem, fixa så att någon kom ner från Östergötland och bodde hos barnen så att jag kunde läggas in. Det skulle nog inte ta så lång tid och så skulle de hitta felet och laga mig…

Nu blir det inte längre värre! Nu blir det fasansfullt hemskt!