Hur mardrömmen startade

Egentligen kom den smygandes, men på sensommaren 2008 fick jag via telefon det hemskaste besked man kan få, min mamma hade avlidit på väg till sjukhuset. Hon hade fått en massiv hjärnblödning i ambulansen och dött innan hon kom fram till sjukhuset. Ambulansmännen hade försökt med allt, de hade till och med knäckt ett par revben på mamma i sina försök att få igång hjärtat, men det var som sagt lönlöst.

Min mamma och jag var bästa kompisar. Hon var bara 17 år när hon fick mig och vi har alltid haft en otroligt nära och positiv kontakt. Vi umgicks nästan dagligen så länge som jag bodde i Skåne och när jag flyttade uppåt i landet, kom hon ofta med tåg och bodde hos mig och hälsade på och hjälpte till. Vad det än var så var det alltid mamma jag ringde till och för mig var hon det viktigaste som fanns.

När mamma dog tappade jag fotfästet alldeles. Jag kunde inte hantera tillvaron utan jag bara grät, grät och grät. Jag tappade min tro, jag tappade livslusten, jag var arg på att allt bara fortsatte som att inget hade hänt och jag fick medicinera och få samtalshjälp i ett bra tag för att kunna hantera hela situationen och gå vidare i livet.

Tiden som följde med begravning och att hjälpa pappa att tömma bort mammas kläder osv, var fruktansvärd. Jag var som en zombie och det var enbart viljan att vara mamma till mina fyra barn som höll mig upprätt och gjorde så att jag tog ett steg till, ett steg till och sakta men säkert kom in i en ny form av vardag. En vardag utan min mamma där något stort saknades och jag tror aldrig att jag känt mig så ensam förr.

Sex månade senare ringde min kusin och berättade att mammas bror, min morbror gått bort. Han hade suttit och ätit middag och plötsligt bara trillat ihop. Efteråt visade det sig att det var hans kroppspulsåder som spruckit hela vägen från hjärtat och ner i buken. Han hade inte en chans, utan han dog direkt. Nu blev det begravning igen och allt det hemska från mammas begravning blommade upp och blev lika aktuellt igen.

Det gick ytterligare sex månader och då kom nästa hemska telefonsamtal. Pappa hade trillat ihop under en biljardmatch och ambulansen var på väg att hämta honom. Min lillebror skulle åka till sjukhuset och kolla och sen meddela mig. Det tog inte lång stund förrän samtalet kom. Pappa har fått en stor hjärnblödning och läkarna tror inte att han klarar sig. Skynda dig hit om du vill hinna säga hej då. Ännu en gång rasar tillvaron. Jag samlar ihop barnen och vi kastar oss i bilen och påbörjar resan 50 mil söderut. När vi kommit ungefär halvvägs, ringer läkaren och berättar att pappa gått bort. Det fanns inget som de hade kunnat göra, för blödningen var för stor och de skulle vänta på oss på intensiven så vi skulle få se det som fanns kvar av pappa. Vi kom dit – allt var som en mardröm och sedan påbörjades en ännu jobbigare sak. Att både planera pappas begravning och tömma bort hela hemmet. Plötsligt fanns inte mitt ”hemma” längre och alla de möbler och saker som mamma och pappa vårdat så ömt och varit så rädda om, hade plötsligt inget värde och det vi inte kunde ta hand om, fick vi skänka bort eller kasta.

Det här var en tung period med massor av andligt och själsligt växande, ifrågasättande och omvärderande. Pappa sparade sina nya strumpor i en hög i garderoben så att han skulle slita ut de gamla först… Han hade tre fina ljusstakar med ljus i som han aldrig tände för han ville spara på ljuset… Till vilken nytta då? Istället för att han njöt av det han kunde, sparade han på det lite för länge och det kom över i facket värdelösa saker som vi barn delade upp sinsemellan oss eller kastade bort. Hur gärna vi än ville behålla alla sakerna med alla minnen i, så var vi ju båda begränsade i plats… Man har inte plats för två köksbord i köket osv. Så det mesta blev tyvärr bortkastat.

På mamma hade doktorn på vårdcentralen börjat utreda om hon kanske hade EDS, en läskig sjukdom som kunde stämma in på hennes besvär. Tyvärr gick hon bort innan de hann göra klart utredningen så det hände inget mer med det.

Nu var det svårt att resa sig igen… Allt som hänt samlade sig och återupplevdes i varje ny situation och det började bli riktigt tufft att acceptera läget. Jag var nu den äldsta kvar i vår släkt och med släktens historik var den tanken väldigt, väldigt skrämmande. Jag var ju ensam med de tre mindre barnen och om det skulle hända mig något skulle de inte ha någon kvar… Det fick bara inte hända mig något! Men med samtalsterapi, tabletter och att stoppa huvudet i sanden kunde jag fortsätta att fungera… Visserligen på halvfart och trasigt, men i alla fall…

Några år senare kommer nästa katastrof! Min svägerska ringer och berättar att min lillebror som precis skulle åka hem från sjukhuset, för att de friskförklarat honom trots hans gigantiska huvudvärk, nu hade trillat ihop på sjukhuset och förmodligen fått en hjärnblödning. Han skulle in och opereras och de tyckte att jag skulle stanna kvar hemma och avvakta några timmar så att de såg vad som hände.

Det var hemska timmar! Jag kommer fortfarande ihåg alla detaljerna – det blev ett sådant ”frozen moment” som de pratar om där man typ fotograferar av hela situationen och sparar alla detaljerna i minnet. Det tar några timmar innan de ringer igen – tidsbegreppet var lite luddigt här – och då bekräftar de att han fått en massiv hjärnblödning. Att de öppnat huvudet på honom och han lever. De visste ingenting om omfattningen av skadorna utan det fick tiden utvisa. Han skulle stanna på intensiven och då han fortfarande inte var kontaktbar, bestämdes det att vi skulle avvakta lite med att åka ner. Nästa dag ringer de igen och berättar att han vaknat till. De vet fortfarande inte hur han mår i hjärnan, men han verkade vara förlamad i ena halvan av kroppen. Dock jämrade han sig hela tiden och mer eller mindre skrek att han hade så ont i ryggen!

Efter att ha provat olika sänglägen och värkmediciner kör de in honom i en CT-röntgen och kommer sedan med nästa fasansfulla upptäckt! Det som gör så ont på honom är att kroppspulsådern håller på att spricka! Den måste opereras NU om han ska ha minsta chans att överleva! För att genomföra den operationen, måste man koppla honom till en hjärt- och lungmaskin och då måste man tunna ut blodet med medicin. Man måste byta ena hjärtklaffen och sedan sätta dit en stor bit av en konstgjord kroppspulsåder. Man måste öppna hela bröstkorgen på honom. Att göra detta två dagar efter en hjärnblödning och en jätteoperation i hjärnan är en ofantlig risk och de sa att det är 50 % chans att han klarar det. Opererar han inte sig är det så gott som kört. De väckte upp honom, förklarade läget och han sa: ”Operera!” och så gjorde de.

Nu vågade jag inte stanna hemma längre utan ännu en gång kastade jag in alla oss i bilen och drog iväg ner på ännu en hemsk 50 mils resa. När vi kom fram var det mitt i natten och vi körde hem till min svägerskas syster där vi kinesade allihop, tillsammans för att hjälpa varandra igenom de här hemska timmarna. Min bror var opererad och det de kunde se hade gått bra. Allt vi kunde göra nu var att vänta.

Det var en hemsk tid. Sakta med säkert hämtade han sig. Han skulle överleva, men vi visste inte i vilket skick. Läkaren som gjorde sista operationen sa att han hade skickat iväg en bit av aortaväggen för analys för att se om det var EDS som de misstänkte, men det fick vi senare besked om att det var inte EDS. Det gick månad efter månad och han kämpade och kämpade med att komma tillbaka. Vi körde ner så ofta det gick och vid varje tillfälle påpekade de för mig att jag MÅSTE ta kontakt med läkare och kolla mig innan detta händer mig med. Det blev svårare och svårare att stoppa huvudet i sanden, men jag lyckades ett tag till och på gott och ont låtsades jag att allt var som vanligt och att allt var bra.