Ingen mer ”duktig flicka” här inte!

272_1

(Bilden är lånad från ett bildbibliotek och det är INTE jag på bilden 🙂 )

Sitter här vid datorn och det bara bubblar upp ord, tankar och saker jag vill skriva om. Nu kommer det att komma lite fler blogginlägg 🙂 Får en liten fling-tanke om att det kanske inte är okej att skriva för många blogginlägg, men då trillar jag ju i samma fälla igen.

Jag håller ju på med att hitta mig själv efter allt som hänt – och fortfarande händer – och idag när jag satt och pratade om just det att starta relationer med andra människor, gick det plötsligt upp för mig att jag nog hanterat det här med relationer helt fel.

Jag har blivit så bländad av dejtingsajternas reklam-strategi att jag nog försökt skrapa ihop ett jag som jag tror att andra vill ha, som visserligen är jag, men långt ifrån sanningsenligt komplett… Plötsligt förstår jag varför senaste exet tyckte att jag var oäkta, att jag inte stod upp för mig själv utan försökte forma om mig till något jag trodde han ville ha. I brist på kommunikation gick jag i taket – som jag gör om jag blir anklagad för att ljuga! För mig är sanningen superviktig och jag skulle aldrig ljuga om något medvetet!

Men på sätt och vis har jag nog gjort det i alla fall – fast helt omedvetet… I min stora vilja att vara ”den rätta”, visar jag upp de delar av mig och min personlighet som kan tänkas vara ”säljande”. De andra mer negativa sidorna av mig själv – de låtsas jag helt enkelt inte om och jag döljer dem så gott det går. Alltid glad, alltid pigg, aldrig trött, aldrig hängig, aldrig lat, slapp och ointresserad… Konstigt nog har jag klarat en hel del förhållande med det… Men det sista fungerade inte! Jag blev genomskådad! Ändå så förstod jag inte det själv – förrän nu… Nästan två år senare…

Men nu när jag tänker efter så stämmer det på pricken. Efter ett tag i förhållandena så har jag inte fixat relationen längre. Jag har inte förstått varför förrän nu… Känslan jag haft av att vara kvävd, att aldrig kunna göra det jag vill, att aldrig kunna slappna av, att alltid följa andras humör, behov och önskningar – alla de känslor har jag ju själv skapat av att jag själv låst in mig i ett eget sorts rollspel av typen ”duktig flicka”!

Det här är en helt – för mig – otrolig upptäckt! Så många obesvarade funderingar blir plötsligt solklara. Ironiskt egentligen… Att anledningen till att mina förhållanden har gått i kras har till stor del berott på min stora vilja att vara perfekt – på det sätt som jag TROTT att partnern tyckt.

De sista åren har jag varit superanti till ett förhållande. Jag har absolut inte haft ork och lust till att vara något jag inte pallar med att vara – perfekt. Jag har bara velat vara mig själv – precis så som jag är och då har jag samtidigt totalt avfärdat ett förhållande.

HA!!! Jag kom verkligen på det!!! Vilken häftig känsla det är! Nu ska jag testa med att bara vara jag – med både det positiva och det negativa och sedan får jag se vart det landar.

Innan idag sa jag att jag önskade mig en riktig vän. En sådan vän som man kan skratta med och även gråta med. En vän som inte bryr sig om hur, vad eller vem man är utan totalt kravlöst bara är vän. En som nöjer sig med att man bara är och inte behöver roas hela tiden. En som sitter med och njuter av fredagsmys med alla barnen, skrattar tillsammans med mig åt de brända korvarna och hjälper till att hitta en lösning så att barnen inte svälter ihjäl. En som njuter av – kanske lite för många koppar – kaffe i trädgården, fightas med mig för att vinna ett knasspel på telefonen – bara för att det är kul och som sitter bredvid mig på sjukhuset, håller min hand när rädslan försöker äta upp mig och peppar mig med att allt kommer att bli bra… Tänk om man kunde hitta en sådan vän… Skulle det sen vidareutvecklas därifrån och kanske bli mer än bara vän…

Plötsligt känns det inte längre omöjligt med en tvåsamhet. Det borde ju gå… 🙂