Vart tog JAG vägen?

Vad gör man när gränsen är nådd? När orken inte längre räcker, när motivationen slutat fyllas på, när man är så full av alla tunga, negativa måsten att det sakta börja rinna över…
När man gång på gång säger till sig själv att nu kan det bara bli bättre, men hålet man försöker ta sig upp ur, blir bara djupare och djupare…

Hur gör man för att inte svämma över och släppa ut all sin frustration, rädsla, ilska, oro och nattsvarta skräck? Inte visa omgivningen och barnen vad man verkligen tycker?

Det är som att sitta fast i en evig loop av bekymmer som bara väntar på sin chans att rycka bort marken under fötterna och det enda man kan göra är att blunda – glömma – ALLT! Bara vara i nuet och hoppas att det fungerar – en liten stund till – och försöka glömma bort allt negativt och stå ut…

Jag skriver ”man”… Inte ”jag”… Det känns inte som ”jag”… Jag är positiv, energisk, glad, impulsiv, påhittig, har tålamod i mängder och kan klura på ett supersvårt soduko i evigheter utan att ge upp. Men den här ”man” som jag nyss beskrev då? Är det den jag är NU?

Det känns som att jag står i mitten… Sedan kommer livet med snören… Stora, tjocka, röda repliknande snören som de sätter fast på mig med måsten – knutor på repen – och sakta snurrar de snören runt mig… Löst, hårt, uppifrån och ner, nerifrån och upp, vissa rep ligger i cirklar på golvet runt mig och efterhand som alla fyller på, Försäkringskassan, Kommunen, LSS, hemtjänst, läkarna, tandläkare, lagar, regler, pengar, räkningar, hyresvärld, boende, bidrag, mediciner, hjälpmedel, vänner, grannar, skolan, CSN…. Listan är oändlig. Repen blir fler och fler, knutorna likaså. De fastnar i varandra, hänger ihop och överallt sticker det ut lösa tåtar att ta tag i och dra – att börja fixa med något. Några trådar är jätteroliga, som vänner jag borde ringa till. Vissa trådar är hemska och jag vet inte vad som händer med alla andra trådar och knutor när jag tar tag i en av dem.

Allt jag vet är att där någonstanns i mitten är JAG… Eller kanske, det som en gång var jag, men som nu är en mer oigenkännlig ”man” som jag inte längre känner igen.

Jag vet varken ut eller in… Men jag vet varje kväll att jag klarat en dag till… Fått fler rep och kämpat med att visa upp den numera fejkade fasaden av en glad, trygg person. Dolt den riktiga jag för alla som varit i min närhet. Skulle jag visa dem jag älskar min nattsvarta skräck, mitt virrvarr av snören, skulle jag knäcka dem allihop. Det tänker jag inte göra! Allt jag gör, gör jag för att finnas där för mina barn och min familj. Jag ska bara hitta en strategi som inte kväver mig.

Jag ska i alla fall skriva av mig och om du som läser, redan nu vet med dig att du inte pallar med 110% gnäll och 1% framåtanda, så kan du sluta följa med i bloggen, för nu lyfter jag på locket och silar inte längre. Men det blir en hissnande läsning och förhoppningsvis ett mirakel i slutet så att det äntligen blir bra – happily ever after!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s