Vad tiden går…

Satte mig för ovanlighetens skull vid datorn och gick in på min blogg… Ser till in förvåning att det var 2017 som jag skrev sist. Det är konstigt… Nästan dagligen, speciellt när jag äter frukost, tänker jag på min konstiga, katastrofala, helidiotiska, fantastiska tillvaro och planerar hur jag ska skriva ner gårdagens händelser i min blogg… Sedan kommer pekpinnetankarna… Nä, det kan du inte skriva, tänk om den eller den läser det och tar illa vid sig, tänk om barnen tycker… tänk om, tänk om osv så slutar det med att tabletterna kickar in och jag fluffar runt i min vanliga tillvaro av ”Nu står jag ut en dag till”.

Men OM jag skulle skriva… Sanningen… Hur det känns, min nattsvarta skräck, hur jävligt allting är ibland, hur ofantligt trött jag är på allt, blandat med allt det bra, det fina, mina drömmar, mina fantastiska barn… Varför skulle någon egentligen ta illa upp?

Det är extremt blandade känslor som slåss om uppmärksamheten i mig hela tiden. Hade jag inte själv känt mig så bra 🙂 skulle jag lätt kunna tro att jag är en hyperspeedad bipolär weirdo… Men istället är jag bara en superrädd, envis, levnadsglad person som frenetiskt kämpar med att glömma bort den hemska sanningen om mitt sjukdomstillstånd och istället försöker få ut så mycket positivt som möjligt av livet…

Lika mycket som jag älskar mycket i mitt liv, är det massor i mitt liv som jag hatar innerligt. Oftast slår det dock på mig själv och det är inte så positivt när till och med jag själv tycker att jag borde kunna mer, orka mer, fixa mer osv… Att vara helt beroende av hemtjänsten är hemskt. Idag till exempel… personen går lite tidigare eftersom jag ändå inte duschade – vilket jag egentligen borde gjort – men jag hade så ont att det gick inte ens att stå rakt i morse. När jag sen kommer in här i vardagsrummet för att sätta mig vid datorn får jag nästan dåndimpen… Hur kan man gå härifrån för att här inte var något att göra?

Förra veckan fick jag fönstren – 5 av 11 – det är tillräcklig för en skälig levnadsnivå – putsade och innan det skedde plockade hemtjänstpersonalen bort allt från fönsterkarmarna för att det skulle vara lätt att putsa. Nu två veckor senare, står fortfarande fönsterkarmssakerna utspridda överallt och ingen sätter tillbaka dem. Här kommer min första frustration – varför kan jag inte själv? Allt hade varit så mycket enklare då…

Barnen tvättade häromdagen – de behövde rena kläder – och det var både tvätt i maskinen och i torktumlaren som hemtjänstpersonalen startat men sedan inte fortsatt med. Som det alltid blir när det är tre till fyra olika personal varje dag och ingen av dem tänker framåt eller bakåt utan bara är helt fokuserade på vad de ska göra just nu… Vad andra påbörjat osv det finns inte med i deras värld… All denna tvätt har barnen lagt i soffan i vardagsrummet för att de räknade med att hemtjänsten skulle ta den.

Det har under flera månader varit jättemycket tjafs om att hemtjänsten inte ska tvätta barnens tvätt och på samma sätt vill ju då naturligtvis inte heller barnen behöva stå och ta hand om den tvätten som då hemtjänsten SKA göra. Detta resulterar i att jag inte har ordning någonstans, inte hittar mina kläder och jag blir megastressad över ännu en sak som jag inte kan göra själv…

I fönsterkarmarna står nu några hastigt ditsatta halvdöda blommor, soffbordet är belamrat med en del av det som borde stå i fönstren och rena kläder. I soffan ligger högar av rentvättade sängkläder – till djurens stora förtjusning – så nu är de rentvättade sängkläderna hundarnas och katternas perfekta sovplatser. Det regnade igår så de svarta fotavtrycken efter blöta hundfötter pryder nu de så kallade rena lakanen 🙂

För sex-sju (!) veckor sedan tog en hemtjänstpersonal av tyget på min spikmatta och tvättade det. Fyra veckor senare tvättades skumgummit och sedan dess ligger det slängt överallt. Nu har någon smart person lagt spikmattetyget någonstans där ingen annan kan hitta det och skumgummistycket ligger överallt för att förhoppningsvis bli en spikmatta igen.

Katternas klätterträd har flera sovskålar och dessa är nu fyllda med oparade strumpor. På golvet ligger flera rena nertrillade klädesplagg, en sax och stegstolen som man använde vid fönsterputsningen för 14 dagar sedan.

Vem håller med om att här inte är något att göra? Jag kan inte bocka mig ner, kan inte lyfta något tungt och jag kan inte göra något som helst åt röran här. Jag tog bort en hushållsrulle, en tejprulle och en flaska rengöringsmedel från datorns keyboard idag för att jag skulle kunna använda datorn…

Men, men… Nu ska jag till tandläkaren, så jag ska borsta mina tänder sedan kör jag iväg och förhoppningsvis fastnar jag ute med att jaga några Pokemon och då glömmer jag – för stunden – bort röran här hemma.

Det är det som gör att jag överlever 🙂 Min förmåga att selektivt glömma bort allt det som stör, skrämmer och stressar 🙂

Vi hörs igen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s