En helt vanlig morgon

Vaknar och märker genast att det gör jätteont i ryggen och runt om i revbenen. Jag har vänt mig i sömnen och ligger nu på ”fel” sida. Ligger på ena armen som är helt bortdomnad. Jag funderar på hur jag ska kunna vända mig med den smärtan. Ännu mindre ta mig upp ur sängen. Det låter ju inte så jättekul att spendera resten av livet här i sängen stirrandes in i en vit vägg… Jag ler för mig själv åt mina knasiga tankar och sakta försöker jag vända mig om.  Tur ingen får detta på film för det borde nog kunna jämföras med en strandad val som försöker ta sig ner i vattnet.

Jag lyckas vända på mig och få tag i de två Alvedon jag har förberett och påbörjar jobbet att resa mig upp. Först till sittandes, sedan till ståendes. Efter lite trixande kommer jag upp. Ont som attan och vinglig i benen. Funderar på att ta på mig larmet, men tar mobilen istället. Det går snabbare och det är bråttom på toan nu. Väl inne på toan börjar jag fundera på hur jag skulle löst det egentligen om jag hade behövt hjälp… Vem skulle jag ringa? Kan ju inte gärna ringa 112 och be om hjälp för att jag inte kommer upp från toan 🙂 Hmm… Borde nog ta reda på telefonnumret till larmcentralen dit trygghetslarmet går och programmera in det i telefonen eller kanske bli noggrannare med att alltid ta på larmet – även kl 5 på morgonen…

Vidare ut i köket. Startar kaffemaskinen. Går in och väcker sonen som vill bli väckt kl sex fast han har sovmorgon. Konstig tonåring…

Tillbaka ut i köket, häller mjölk i kaffet och staplar sakta tillbaka in i sovrummet. Har nu jätteont i magen. Det är precis som att alla organ inne i kroppen legat på ett sätt under natten och nu när kroppen står upp lägger de sig tillbaka på plats igen och det drar, svider och gör ont inne i hela magen.

Framme vid sängen går jag dubbelvikt av smärtan och jag sätter mig på sängkanten. Hissar upp ryggstödet och funderar på hur jag ska göra. Ska jag luta mig bakåt och mysa – fast jag snabbt kasar ner på glidlakanet – och då bara kan andas med stor ansträngning och med små korta andetag – men – kunna dricka mitt kaffe? Eller ska jag slippa andningsproblemen och ta på mig andningsmasken igen? Då kan jag ju inte dricka mitt kaffe…

Väljer alternativ ett, men halvligger på sidan för att maximera andningen. Har ont i ryggen, benen och magen och det är mer än jobbigt att andas, men jag får i alla fall njuta av mitt nylagade kaffe 🙂

Medan jag njuter av kaffet tar jag upp mobilen och kollar igenom Facebook. Inget speciellt där så jag hoppar in på mitt nuvarande favoritspel Best Fiends (ja utan R) och lyckas klara några banor. Nu börjar Alvedonen kicka in och sakta avtar det onda samtidigt som en behaglig trötthet fyller mig. Nu har ju hundarna hoppat upp i sängen hos mig och ockuperat täcket, kuddarna och den mesta platsen men jag lägger ifrån mig telefonen och kopplar på mig andningsmasken och sänker ryggstödet. Det gör fortfarande för ont att ligga på sidan så jag baxar mig lite närmre hundarna och lägger mig på rygg. Samtidigt när jag blir trött, blir jag ju också lite frusen. Hittar ett ledigt hörn av täcket och drar den över mig. Visserligen täcker den bara halva benen, men det är bättre än ingenting.

Jag somnar till lagom för att väckas av att ena hunden börjar skälla och båda hoppar ner från sängen och drar iväg. Utan att fundera på varför, konstaterar jag att nu har jag HELA täcket och drar snabbt upp det till öronen och somnar om. En minut senare står N från hemtjänsten, med ett stort leende i dörröppningen och säger: Godmorgon Susanne!

Den tråkiga känslan av att avbryta sömnen försvinner direkt när jag ser det äkta leendet och istället blir jag glad och sätter mig upp, tar av mig andningsmasken och svarar med ett glatt Godmorgon! Det är dags för mina mediciner och N tar fram dem, lämnar dem till mig i en liten mugg och efter att jag kontrollräknat dem tar jag min flaska bubbelvatten och sväljer alla i ett svep. Eftersom jag tog Alvedonen innan, var det bara tio tabletter nu – piece of cake 🙂

När N står och skriver i pärmen, ringer hennes telefon. Hon tar upp den och säger att hon inte kan prata för hon är på jobb, men jag hör att det är ett barn hon pratar med och hur hon förklarar för honom hur han ska lösa sitt problem – genom att ringa till sin pappa som kan fixa det. Jag ler åt hela situationen och blir rent varm inuti. Barn är så härliga! Oavsett vad det är som händer så det första de gör är alltid att ringa till mamma – innan de själv försöker lösa det – tänk vilket fantastiskt förtroende det egentligen är. Jag vet alla gångerna mina barn ringt mig på jobb och under viktiga möten och oftast har jag blivit irriterad över att de stör mig hela tiden. Nu när jag har en betydligt lugnare tillvaro är prioriteringen helt annorlunda och jag kan istället för irritationen se det fantastiska i att de faktiskt alltid ringer. Vilka höga tankar de har om mig som mamma – i deras värld kan jag verkligen fixa allt – vädret, skolproblem, glömda saker och miljoner andra saker. Även om jag inte kan hjälpa dem med kunskapsbristen inför ett oförberett prov, så kan jag peppa dem. få dem att lita på sina grundkunskaper, öka deras självtillit och oftast resulterar det faktiskt i ett resultat över förväntan.

Efter lite mer positivt snack om nya glasögon och allmänt skitsnack, måste N åka vidare till nästa kund och jag lägger mig ner i sängen igen. Nu känner jag inte längre för att sova. Magen börjar kurra och jag funderar på när nästa person från hemtjänsten ska komma… Är det en halv nio-dag idag eller en nio-dag? Hmmm, kommer inte ihåg och sätter mig istället vid datorn för att börja skriva det här. Tanken bara ploppade upp i huvudet – varför måste det vara speciella saker? Varför inte bara en helt vanlig dag? Dagarna är ju faktiskt ganska så roliga, knäppa och ibland även jobbiga…

Jag tänker jättemycket på in lillebror som har samma genetiska sjukdom som jag och resten av släkten. Han är jättesjuk och har efter flera operationer där de nu bytt ut hela hans aorta, drabbats av svåra komplikationer och blivit förlamad från midjan och neråt. Hans liv har nu förändrats så drastiskt till det sämre – rent livskvalitetsmässigt att han mår superdåligt både fysiskt och psykiskt. Han behöver massor av hjälp hemma för att vardagen ska kunna fungera, och medan de installerar lift, specialsäng och ordnar med hjälp från kommunen, ligger han nu på ett korttidsboende tills hemmet är okej. Vilken mardröm… Jag känner verkligen hans känslor och det är så svårt att hantera. Jag är knäckt för hans skull, för hans familjs skull med alla förändringar det innebär och även skräckslagen för att det kanske är min egen framtid jag ser i honom. Mina barn har samma skräck – både för min bror, mig, deras kusiner och inte minst för dem själv. Det är som en stor känslomässig bomb som alla känner men som alla försöker hantera utan att den ska explodera och knäcka oss en  efter en.

Mitt i mina djupa tankar kommer nästa person från hemtjänsten. B, min favvo… Hon blir lite förvånad över att se mig här vid datorn i full färd med att skriva blogg, men hon lyxar till min morgon med att komma in med en smarrig frukost vid datorn. En stor kopp kaffe och ett gäng rågkusar med Philadelpiaost och skinka på. Man kan ha det sämre 🙂

B fixar här, tömmer diskmaskinen, fixar till det i köket, hänger lite tvätt, viker och lägger in mina kläder i garderoben. Bäddar min extrastökiga säng och nu ska jag avsluta min morgonblogg och gå ut och prata lite med henne.

Förhoppningsvis återkommer jag med lite bilder sedan och resten av dagen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s