Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Tänk vad mycket det gör, vilken inställning man har till tillvaron…

Jag har ofta sagt att det är tur att man inte vet vad som komma skall. Att om någon för två år sedan skulle berätta för mig att jag skulle genomgått det jag gjort, ha så här ont, ställas inför totalt nya problem,  inte kunna göra en mängd saker utan hjälp, vara sjukpensionerad osv… Då är frågan vad jag gjort… Hade jag med öppna ögon gått rakt in i det som lät som helvetet på jorden eller hade jag fegat ur? Det är ju svårt att säga, men det jag med säkerhet vet att OM jag hade fegat ur hade jag missat så mycket helt otroligt fantastiskt… Totalt annorlunda än det var då för två år sedan, men ändå helt fantastiskt…

Ibland när dagarna är som svartast är det svårt att se det positivt, men jag försöker att vända det och se det från den ljusa sidan istället. Läget är ju hela tiden det samma. Den enda skillnaden är hur jag själv mår i min tillvaro och jag väljer ju naturligtvis att må så bra det bara går. För att visa hur stor skillnad det blir, ska jag beskriva samma dag ur båda perspektiven… Jag börjar med den enklaste, som bara går ut på att känna sig som ett offer, att tycka att allting är nattsvart och hela tiden jämföra med hur det har varit…

Negativt:

Vaknar igen av smärtan… Halv fyra på morgonen – inte en enda natt får jag sova… F-n vad ont det gör i benen. Jag försöker sträcka på benet och – naturligtvis – kramp! Åhhh alltid likadant – försöker ta mig upp ur sängen medan benet krampar för fullt. Allt gör ont – armarna, ryggen och den förb…e andningen som inte funkar. Kopplar bort andningsmasken, tar mig upp och staplar runt och tvingar mig att gå på benet så att krampen ska släppa. Känner att jag behöver kissa… Nu gäller det att vara snabb… Vilket jag naturligtvis inte är med ett krampande ben och ont överallt. Staplar vingligt in på toaletten – försent – ÅHHHHH.  Jaja hoppas det inte kom utanför bindan…

När jag torkar mig krampar fingrarna med… Reser mig och kollar mig i spegeln – 25 kilo för tung och en knallröd varningstriangel i ansiktet efter andningsmasken. Går tillbaka till sängen. Värken och krampen har släppt lite och jag lägger mig igen för att en timme senare vakna igen med samma onda….  Undrar vem som kommer från hemtjänsten idag… Nog bäst att ta på ett linne om ifall det är en manlig. Upp igen, hämtar ett linne och välter ner ett annat linne… Försöker få upp det med foten men det funkar inte. Lika bra att låta det ligga så får de hjälpa mig att ta upp den senare. Klockan ringer, dags att väcka barnen. Vem ska ha ont någonstans idag och försöka stanna hemma? Vem ska ta hand om hundarna? Piss att inte kunna fixa något själv och bara behöva be andra om hjälp hela tiden. Upp NU! Skynda, sluta bråka om badrummet, om vems byxor som är vems. Så kommer de iväg – köket är som ett bombnedslag men det blir äntligen lugnt. Åh, är inte klockan åtta snart så jag kan få mina mediciner?  Lägger mig igen och nu börjar hunden skälla… Yes Äntligen är klockan åtta och jag ska få min medicin.

Nej då – det var en som ska göra inköp till mig! Jag som inte gjort någon inköpslista. Letar upp en penna, ett papper och kollar i kylen och försöker komma på vad som saknas och vad vi ska ha till middag de närmsta dagarna. Något billigt för pengarna är begränsade och som samtidigt uppskattas av de tre tonåringarna. Fingrarna krampar när jag skriver och nu äntligen är klockan åtta och de kommer med min medicin. Räknar och kollar så att de tolv tabletterna är rätt fördelade och jag tar alla i munnen med en klunk vatten och sväljer ner dem. Snart släpper det onda – eller i alla fall det mesta av det.

Lämnar ifrån mig kort, inköpslista och kollar att där är pengar så det räcker på kontot. Nu kan jag sätta mig ner i en liten stund innan nästa kommer. Dags att äta frukost, klä på sig och starta dagen. Hemtjänsten hjälper till, tvättar, viker tvätt, bäddar och fixar och sedan kommer inköparen tillbaka med varorna, ställer in dem där de ska vara och drar vidare till nästa kund. Hela tiden sitter jag och påminns om vad jag inte längre kan.

Klockan 11 ska jag vara på Vårdcentralen och hemtjänsten ledsagar mig dit och sedan hem igen. Kasst att inte kunna ta sig själv någonstans, att inte köra bil…

Hemma igen, sitter i soffan och borde göra något, är så trött. Sitter rakt upp och sover i soffan och plötsligt är klockan tre och hemtjänsten kommer igen. Bara fem tabletter nu och sedan måste maten fixas. Jag klarar inte ens att hacka lök, röra i grytan eller plocka upp något som finns lägre än midjehöjd. Känner mig som en 1000-årig tant…

Barnen kommer hem, vi pratar lite, äter mat, sen försvinner de in på sina rum och så sitter jag där själv i soffan igen… Kul… Spela på telefonen? Kolla på TV? Eller bara sitta här? Tiden går i alla fall och klockan sju kommer hemtjänsten igen. Nu hjälper de till att fixa in maten som blev över, fixar till i köket och annat som behövs göras.

Sedan halv tio kommer så sista personen för dagen med kvällsmedicinen och efter kontroll sväljer jag de tretton tabletterna, inhalerar, gör mig i ordning, kopplar på mig andningsmasken och lägger mig. Försöker hålla mig vaken en stund och spela på telefonen, men jag är för trött och somnar nästan direkt. Har jag tur hamnar telefonen eller paddan i sängen, annars på golvet.

Sen tar jag om samma dag igen – med ett positivare tankesätt!

Positivt:

Vaknar klockan fyra av att jag har ont i benen igen, tänker att jag måste ta kontakt med VC om vad det kan vara… Vänder mig i sängen och ser min lilla ludna svarta hund. Hon ligger alldeles intill mig och jag sträcker ut handen och klappar henne. Hon som jag är jättetrött och när jag får kramp i benet, stiger jag upp och går på toa. Det är lite vingligt men jag kan i alla fall och väl inne på toa är jag glad över att bindorna är gratis nuförtiden – vilken tur, så många som jag förbrukar 🙂 Det krampar lite i händerna med och jag gör lite fingergympa medan jag tvättar händerna. Jag tittar mig i spegeln och ler lite åt att jag har en knallröd varningstriangel i ansiktet – jag skulle kunna hyra ut mig själv som ett vägmärke 🙂 Egentligen är det rätt så bra med att ha gått upp i vikt… Inte en enda rynka i hela ansiktet 🙂 Visserligen har jag gått upp för mycket, men jag ser faktiskt mycket friskare ut med lite hull på kroppen och brösten har faktiskt blivit mycket större med. Fast nu har jag inte ätit godis eller druckit läsk på fyra veckor så snart måste det börja synas på vågen med.

Går in och lägger mig igen – lyxigt att inte ha någon stress alls. Vill jag stiga upp så gör jag det, vill jag inte så låter jag bli. Drar hunden intill mig, kollar ut lite på vädret – så glad att jag är tillbaka till Skåne – bor i lägenhet och slipper allt ansvar som jag hade innan med eget hus. Somnar till och vaknar en timme senare, ont javisst, tar upp telefonen och spelar lite tills klockan ringer och det är dags att väcka barnen. Hunden hoppar med och nästa hund hakar på och vi går väckningsrundan tillsammans och de hoppar upp i säng efter säng och gör sitt jobb som väckare.

Nu går barnen upp en efter en och visst tjafsar de om allt möjligt, men de är jätteduktiga som sköter allt själv. Jag och hundarna har gått tillbaka till sängen med en kopp kaffe och om barnen vill något kommer de in och pratar med mig, annars blir det bara ett högt hej då från dörren. Rätt konstigt egentligen att de aldrig går samtidigt. Barnen har hundarna vars en vecka och den som har dem denna veckan går ut och rastar dem och ger dem mat innan skolan. Alla barnen äter bra frukost och kommer (oftast) i tid till skolan.

Nu kommer hemtjänstens inköpare. Lite väl tidigt, men jag hann i alla fall få i mig kaffet först. Det är jättebra att det nästan alltid är samma som handlar till mig. Vid det här laget vet hon det mesta av mitt bassortiment och hon kan själv börja på inköpslistan medan jag staplar upp, drar på mig en tröja och kollar vad jag behöver. Hur lyxigt är det? Jag kollar Willy´s app om vad som är billigt och planerar mat efter det, skickar med kortet och sedan kan jag bara vänta på att varorna kommer hem. Tänk att slippa åka och handla, bära påsar, panta flaskor och allt annat mindre kul.

Nu kommer nästa hemtjänstpersonal och ger mig min medicin. Skönt att slippa hantera det själv. Det är superviktigt att det blir exakt rätt. Det är knöligt att trycka ut alla tabletter och jag glömmer lätt att ta dem i rätt tid. Nu behöver jag inte bry mig för här kommer hem en sjuksköterska som fördelar upp medicinen i dosetter och sedan kommer hemtjänstens personal tre gånger om dagen och ger mig medicinerna så det alltid blir rätt och på rätt tid. Jag tar alla piller i ett svep – mitt rekord är nitton tabletter samtidigt – och sedan sätter jag mig i soffan och väntar på nästa personal.

Det tar bara en liten stund sen kommer morgonpersonalen. Det är alltid så kul med ett glatt besök och någon att snacka lite med. Jag tar mina kläder och sätter mig i soffan och klär på mig i etapper. Lagom tills jag är klar har jag fått min vanliga frukost på bordet. Två fullkornsmackor med pålägg och en jättekopp kaffe. Medan jag äter fixar de rent i köket efter barnen, tömmer diskmaskinen, bäddar min säng och bäddar rent om det behövs. Jag behöver inte göra ett dugg! Bara sitta där och njuta av mina mackor och kaffe. Det startas tvättmaskin, viks kläder och vips så är allt fint och i ordning 🙂

Sedan kommer inköparen tillbaka med mina varor. Hon berättar lite om de saker som var lite luddiga som typ ”ta många gröna äpplen om de är billiga”, osv. Sedan packar antingen hon in alla varor eller om det funkar så hjälper jag till. Sen ger sig båda av och jag får en stunds avkoppling i ett rent hem med fyllda kylskåp.

Efter ett tag kommer en tillbaka och hjälper mig på med skorna – kombon svullna fötter, stel rygg och gympaskor är inte den bästa – men jag går bäst i de skorna och då hjälps vi åt att få på dem så löser det sig med. Sedan åker vi tillsammans till Vårdcentralen och det är lika skönt här. Jag behöver ingen bil som kostar, inte skrapa rutor eller byta däck. Jag behöver inte ens kunna vägen dit jag ska. Jag kan istället koncentrera mig på att försöka fånga lite Pokemon medan vi åker och det är så tryggt att aldrig behöva vara ensam vid läskiga läkarundersökningar eller liknande.

Vi åker hem igen och jag kan göra vad jag vill. Jag kan till och med ta en tupplur om det behövs. Ingen stress, inga måsten. Klockan tre får jag nästa medicinomgång och då får jag även hjälp att fixa middag till mig och barnen. Jag gör allt det roliga och får hjälp med allt det tunga 🙂 Maten åker in i ugnen och är lagom klar när barnen kommer hem från skolan och vi äter.

Sedan har barnen fullt upp med att ta igen sig, prata med kompisar eller bara mysa och jag kan också göra vad jag vill. Jag behöver inte bry mig om köket för snart kommer hemtjänsten och hjälper till att fixa undan efter maten och matlagningen. Ibland åker jag iväg på någon aktivitet men för det mesta är jag hemma och bara är. Barnen är så stora nu att de oftast föredrar egna aktiviteter, men ibland lyckas vi synka oss kring någon gemensam.

Skulle jag ha ont, vara trött eller bara slö, kan jag lägga mig tidigare och vänta på att få kvällsmedicinen. Ibland tar jag med en tallrik flingor in i sängen och läser en tidning och myser. Sedan vid halv tio får jag sista besöket och sväljer ner de 13 tabletterna.

En gång i veckan kommer de och städar, de hjälper mig att färga håret, hämtar medicin på apoteket, tar en promenad med mig och massor av andra saker. Jag känner mig ofta som en prinsessa som inte behöver göra något som jag inte tycker är kul.

Så här olika kan samma dag tolkas. Visst jag har ont hela tiden, men det blir vare sig mer eller mindre ont för att jag fokuserar på det hela tiden. Det finns miljoner saker att oroa sig för, att skrämmas upp av, att ha mardrömmar om, men om jag skulle gå i det skulle jag inte orka. Jag skulle inte stå ut och även om jag ibland tappar det positiva och gråter hejdlöst åt hela situationen, läkare som inte förstår, osv så gör jag i alla fall allt jag kan för att hålla det positivt. Jag tror det är enda sättet för mig att överleva på 🙂

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s